1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (Inga Röster Än)
Loading...Loading...

Sturehofs Slott Johan Liljencrantz.

Sturehofs Slott byggdes av en man vid namn Johan Liljencrantz, finansminister vid Gustav den III:s regering. Han lät bygga sitt slott 1778-1781, samtidigt som Stockholms Slott byggdes färdigt och det innebar att det fanns gott om duktiga hantverkare i närheten som kunde anlitas. Liljencrantz, som både var stormrik och ganska nyadlad, ville låta uppföra ett riktigt imponerande monument över sin egen storhet och så blev det. Faktum är att det blev så vackert på Sturehof att till och med själve Kungen rynkade på näsan och tyckte att det var ett väl tjusigt hem som Liljencrantz hade uppfört, lite väl “kungligt”, och det anstod ju förstås ingen annan än de kungliga att leva så lyxigt.
Det var Gustav III som var kung i Sverige vid den här tiden, och det var den gustavianska stilen som gällde. Den följde efter rokokon som ju var sirlig och krusidullig med alla sina svulstiga former och överdådiga utsmyckningar. Den gustavianska stilen präglades av funktionalism och innebar en rejäl uppstramning i stiluttrycket.

När det gällde att inreda slottet med eldstäder så hade Johan Liljencrantz en alldeles särskild fördel: han ägde nämligen Mariebergs Porslinsfabrik. Fabriken hade inte tillverkat kakelugnar tidigare när de fick stor-ordern att göra alla kakelugnarna till Sturehofs Slott, men de gick tillväga på samma sätt som när de tillverkade porslinsserviser och de blev snabbt de allra skickligaste kakelugnsmakarna i hela landet. Men kostade det så smakade det … Omräknat till dagens penningvärde kostade varje Marieberg-kakelugn 200 000-400 000 kronor!!! Det innebar i praktiken att de enda som hade råd med en ”Mariebergare” var i princip de som själva hade ägarintressen i Mariebergs kakelugnfabrik.

I dag känner man endast till ett fåtal kakelugnar, senaste rön pekar på ett nittiotal, som tillverkades av Marieberg under den här tiden, och av dessa finns hela 20 stycken på Johan Liljencrantz Sturehof. Det gör med andra ord slottet till en unik plats där de vackra kakelugnarna från Marieberg kan beskådas i så gott som varje rum.

Ingen av kakelugnarna på Sturehofs Slott går längre att elda i eftersom de läcker, utan får stå som de är och pryda sin plats enbart som vackra tidsdokument över suverän hantverksskicklighet. Dessa gamla kakelugnar sattes med blålera. De höll inte så länge, utan fick sättas om ungefär med 15 års intervaller. Man ska – som betonas flitigt på den här sajten! –  alltid elda försiktigt i en kakelugn och inte pressa den för hårt. Den regeln var i högsta grad aktuell även på 1700-talet. Men man skulle heller inte elda för sällan. För att citera en guide med glimten i ögat på Sturehof: ”Det är som med det mesta här i livet; för mycket och för lite skämmer allt!”

Med så dyrbara och vackra kakelugnar så utgick man förstås från kakelugnen när man skulle inreda rummet, vilket syns tydligt på Sturehofs Slott. I exempelvis det gröna förmaket står en storslagen vit kakelugn med ett mönster av rosa/röda rosor och gröna blad. Där plockade man mycket medvetet upp den gröna färgen i sidentapeterna och möblernas klädsel så att helheten harmonierar mycket vackert.
Visst kan det väl tyckas onödigt luxuöst att Sturehofs Slott till och med har en Mariebergskakelugn inuti skafferiet i köket!?! Även om Liljencrantz inte sparade på något när Sturehof byggdes, så skulle nog inte ens han ha placerat en Mariebergare i skafferiet. Nej, förklaringen ligger i att vid den här tiden placerade man ogärna köket inuti huvudbyggnaden eftersom kök oftast var den plats där eldsvådor startade. Köket på Sturehof fanns därför från början placerat i en av flyglarna och maten fick bäras tvärs över gården och in i huvudbyggnaden. Men i början av 1900-talet hade brandsäkerheten förbättrats och det ansågs som en onödigt krånlig lösning att ha köket ute i en sidobyggnad. Då byggde man ett nytt kök i ett tidigare sällskapsrum inuti själva slottsbyggnaden – varvid Mariebergskakelugnen kom att hamna inuti skafferiet!

 

Källa: